En mycket gammal och god vän blir alldeles lyrisk när vi går på stan tillsammans. Särskilt på vårarna, när alla bebisar kommer ut i sina vagnar.

Ingen pappa skulle drömt om att köra barnvagn ensam sådär offentligt när hon hade småbarn. 

Ingen man deltog heller i förlossningar, och självklart var ingen av dem hemma med barnen när dom var sjuka. Till sånt fanns hemmafruar.

Och innan barnen var födda fick de blivande mödrarna inte visa sig offentligt med magen i vädret. Det var bara att drapera sig i veck och säck så diskret som möjligt. Finare tillställningar var överhuvudtaget inte till att tänka på.

Så förfärligt längesen var nu inte det här. Vi talar mitten av 50-talet. Innan grupp 8 slängde bh-arna och Befrielsen var nära.

Fast dom nådde inte ända fram, dom heller. Fredlig utveckling är en lång och mödosam process.  

Sen kom de säkerligen välmenta Kvinnor-kan-mässorna. Kanske inte det viktigast som hänt i historien, men värda att nämna bara för namnets skull.  Det får mig att rysa ända ner i hårrötterna. För vem skulle väl kunna tänka sig en män-dom-kan-minsann-mässa?

Ibland kan jag känna likadant inför kvinnodagen. Behöver kvinnor, drygt halva mänskligheten, verkligen ha en alldeles egen dag?? Som menlösa barns dag (ja, jag vet att det betyder värnlösa.)  Eller kanelbullens. Något som man kan pussa lite på och klappa på huvet, om man nu inte äter upp dom.

Jag tröstar mig med att det är en internationell kvinnodag. Att det finns så många kvinnor därute i alla länder som aldrig blir pussade och klappade på. Som inte ens blir klappade i baken och kallade lilla gumman. Kvinnor som sliter och släpar för barn och familj. 

Inte tror jag att män  i grunden är ett dugg sämre än kvinnor. Men de bär på djupt rotade kulturella rötter som måste dras upp ur myllan. För att få upp dem och plantera om behövs rejäla redskap. Till exempel bistånd riktat direkt till kvinnor. Något som faktiskt blir allt vanligare.  För då vet man att det kommer hela familjen till del. Därför att kvinnor ser barnen och familjen som en del av sig själva.

Nu senast läste jag om myndigheterna i den indonesiska staden Gorontalo (kloka män får man förmoda) som beslutat att de manliga statstjänstemännens lön denna vecka betalas ut till deras fruar. För att männen inte ska använda pengarna på prostituerade.

Jämställdhet är bra för ekonomin, har självaste Världsbanken konstanterat.

Annika Ahlefelt

Läser just en deckare som utspelar sig i delstaten South Dakota i USA. Hjälten är ensam i ett hus med en ålderstigen skröplig dam. Det är natt och de väntar på en mördare.

Ganska många sidor upptas av en beskrivning av snön och kylan därutanför. Till slut kliver vår hjälte ut på trappan och inser raskt att det inte längre föreligger något mördarhot. Ingen kan vistas ute i den fasansfulla kölden, än mindre stå och lurpassa bland drivorna.

Sedermera visar det sig vara elva grader kallt ute. Något som får mig, härdade nordbo, att skratta rått och hjärtligt. 

Författaren har uppenbarligen inte gjort sin research ordentligt. Och riktig kyla är svår att förstå för den som aldrig upplevt den.

Den är förstås inte alltid inbjudande, eller insmickrande, som riktig värme kan vara. På en gnistrande kall och solig vinterdag, går det 14 snöslaskiga och grå. 

Men själva snön är alltid lockande. Något avlägset drömskt för de flesta folk på jorden. Nästan alltid den första fråga man får som svensk är: ”Är du från Sverige, där har ni snö, va?”

Ja, än så länge har vi snö Ibland. Jag älskar också våren och ljuset. Men inte riktigt än. Jag förstår inte alla de som jublar över att snön redan är borta, och gatorna här i Stockholm ligger grusiga och grå. 

Jag förstår inte alla dem som reser till Thailand för sol och bad med barnen på sportlovet istället för att lära dem åka skidor i fjällen.

Alldeles frånsett att varje resa till södern och värmen kostar ett par ton koldioxid som ytterligare värmer vår jord, har vi snart en halv generation storstadsbarn som faktiskt inte kan åka skidor ens till husbehov. Och som aldrig får uppleva den alldeles speciella njutningen av att glida fram i ett blåskimrande spår mellan snötyngda granar.

Och så belöningen efteråt; varm choklad, bastu och stugvärme. 

Om de numera vuxna sönerna är med på resan berätta de då gärna lumparminnen från Boden. 

Om oändliga skidmarscher, snöskottning och vinterbad i betydligt mer än 12 minus.

Men också om färderna over fjällen och övernattningen i bivack. 

Och så den allra största upplevelsen; nattvardsmässan direkt under stjärnhimlen.

Naturromantik, förstås, men också en viskning om en närvaro mitt i den ödsliga polarnatten.

Det ser jag fram emot att höra om igen när vi far till fjälls om några veckor, familjen och jag.

Sen får det gärna bli vår.

Annika Ahlefelt