Ingen pappa skulle drömt om att köra barnvagn ensam sådär offentligt när hon hade småbarn. 

Ingen man deltog heller i förlossningar, och självklart var ingen av dem hemma med barnen när dom var sjuka. Till sånt fanns hemmafruar.

Och innan barnen var födda fick de blivande mödrarna inte visa sig offentligt med magen i vädret. Det var bara att drapera sig i veck och säck så diskret som möjligt. Finare tillställningar var överhuvudtaget inte till att tänka på.

Så förfärligt längesen var nu inte det här. Vi talar mitten av 50-talet. Innan grupp 8 slängde bh-arna och Befrielsen var nära.

Fast dom nådde inte ända fram, dom heller. Fredlig utveckling är en lång och mödosam process.  

Sen kom de säkerligen välmenta Kvinnor-kan-mässorna. Kanske inte det viktigast som hänt i historien, men värda att nämna bara för namnets skull.  Det får mig att rysa ända ner i hårrötterna. För vem skulle väl kunna tänka sig en män-dom-kan-minsann-mässa?

Ibland kan jag känna likadant inför kvinnodagen. Behöver kvinnor, drygt halva mänskligheten, verkligen ha en alldeles egen dag?? Som menlösa barns dag (ja, jag vet att det betyder värnlösa.)  Eller kanelbullens. Något som man kan pussa lite på och klappa på huvet, om man nu inte äter upp dom.

Jag tröstar mig med att det är en internationell kvinnodag. Att det finns så många kvinnor därute i alla länder som aldrig blir pussade och klappade på. Som inte ens blir klappade i baken och kallade lilla gumman. Kvinnor som sliter och släpar för barn och familj. 

Inte tror jag att män  i grunden är ett dugg sämre än kvinnor. Men de bär på djupt rotade kulturella rötter som måste dras upp ur myllan. För att få upp dem och plantera om behövs rejäla redskap. Till exempel bistånd riktat direkt till kvinnor. Något som faktiskt blir allt vanligare.  För då vet man att det kommer hela familjen till del. Därför att kvinnor ser barnen och familjen som en del av sig själva.

Nu senast läste jag om myndigheterna i den indonesiska staden Gorontalo (kloka män får man förmoda) som beslutat att de manliga statstjänstemännens lön denna vecka betalas ut till deras fruar. För att männen inte ska använda pengarna på prostituerade.

Jämställdhet är bra för ekonomin, har självaste Världsbanken konstanterat.

Annika Ahlefelt

Läser just en deckare som utspelar sig i delstaten South Dakota i USA. Hjälten är ensam i ett hus med en ålderstigen skröplig dam. Det är natt och de väntar på en mördare.

Ganska många sidor upptas av en beskrivning av snön och kylan därutanför. Till slut kliver vår hjälte ut på trappan och inser raskt att det inte längre föreligger något mördarhot. Ingen kan vistas ute i den fasansfulla kölden, än mindre stå och lurpassa bland drivorna.

Sedermera visar det sig vara elva grader kallt ute. Något som får mig, härdade nordbo, att skratta rått och hjärtligt. 

Författaren har uppenbarligen inte gjort sin research ordentligt. Och riktig kyla är svår att förstå för den som aldrig upplevt den.

Den är förstås inte alltid inbjudande, eller insmickrande, som riktig värme kan vara. På en gnistrande kall och solig vinterdag, går det 14 snöslaskiga och grå. 

Men själva snön är alltid lockande. Något avlägset drömskt för de flesta folk på jorden. Nästan alltid den första fråga man får som svensk är: ”Är du från Sverige, där har ni snö, va?”

Ja, än så länge har vi snö Ibland. Jag älskar också våren och ljuset. Men inte riktigt än. Jag förstår inte alla de som jublar över att snön redan är borta, och gatorna här i Stockholm ligger grusiga och grå. 

Jag förstår inte alla dem som reser till Thailand för sol och bad med barnen på sportlovet istället för att lära dem åka skidor i fjällen.

Alldeles frånsett att varje resa till södern och värmen kostar ett par ton koldioxid som ytterligare värmer vår jord, har vi snart en halv generation storstadsbarn som faktiskt inte kan åka skidor ens till husbehov. Och som aldrig får uppleva den alldeles speciella njutningen av att glida fram i ett blåskimrande spår mellan snötyngda granar.

Och så belöningen efteråt; varm choklad, bastu och stugvärme. 

Om de numera vuxna sönerna är med på resan berätta de då gärna lumparminnen från Boden. 

Om oändliga skidmarscher, snöskottning och vinterbad i betydligt mer än 12 minus.

Men också om färderna over fjällen och övernattningen i bivack. 

Och så den allra största upplevelsen; nattvardsmässan direkt under stjärnhimlen.

Naturromantik, förstås, men också en viskning om en närvaro mitt i den ödsliga polarnatten.

Det ser jag fram emot att höra om igen när vi far till fjälls om några veckor, familjen och jag.

Sen får det gärna bli vår.

Annika Ahlefelt

Det är knappt en vecka sedan Bildarmötet. Så nu finns vi! Tiden innan var som att springa i tät, vänlig skog. Man håller sig till stigen för man känner sig ganska säker på att man så småningom kommer dit man ska. Bara man håller farten uppe, håller sig på stigen och inte ger sig av ut i geografin. När man hållit på ett tag är det som om resten av världen försvinner. Allt som finns är skogen, fötterna som knatar på ett steg i taget, ett steg i taget, ett steg i taget, ett steg i taget…

Så har tiden de senaste månaderna varit för mig. Låååånga, långa komihåglistor fokuserade på olika delmål (När måste foldrarna tryckas, för att delas ut/postas så att man hinner anmäla sig? När måste plattform, stagar, verksamhetsplan vara skrivna, så att ledningsgruppen kan anta dem, så att de kan tryckas och skickas alternativt mailas? När måste jag veta hur många som vill ha lunch, så att Shirin hinner laga maten? -Ja; ni förstår nog ungefär…)

Sen kom dagen – och det blev mycket lyckat. Jag klev ut ur "projektavslutsskogen" på en grönskande äng (Nå, egentligen i Rinkeby Folkets Hus stora sal, nere i källaren) och mötte en massa fantastiska människor – tillsammans gjorde vi något helt historiskt. Sen plockade vi ihop, städade undan, alla åkte hem. Jag tog någon dag ledig och såg mig lätt förvånat omkring i hemmet "Oj! Varför ligger saker från hela sommaren intravade i gästrummet" och "Oj, trädgården är ju helt förvildad…" röjde upp det värsta och återvände hit till Skrubben

Bara för att inse; dags att ge sig rakt in i skogen igen. Den här gången på två olika stigar samtidigt: Projektavslutningsstigen och Organisationsstartsstigen

Det är två rätt omfattande jobb, så det är bara att ge sig rakt in igen. Ibland löper stigarna ihop, som tillexempel när jag flyttar runt, bygger om och gör iordning här på hemsidan. Men uppslukad blir jag. Jag riktigt hör hur grönskan sluter sig bakom mig. "Sluuuurp…"

Som jag förstod det ville vi få med yngre kvinnor. Jag har en fråga: Är någon villig att diskutera hur man kan ordna grupper för tonårsflickor och om det finns ett behov av sådan?. Mina tankar är att man skulle kunna ha enkla samtalskvällar till pyssel, filminspelningar m.m. Fantasin sätter gränser i min värld. Själv bor jag i norra delen och ser att pojkar får ta plats men att tjejer inte alltid får utvecklas i sina personligheter. Min önskan är att kunna ge plats för handarbetstjejen och den teknikintresserade också. Min fundering är skulle kristen och kvinna kunna vara ett forum för att möta dessa unga tjejer?

Till sist önskar jag att vi skulle kunna växa och bli en organisation där vi kan växa som människor.

Tack för att jag får delta i Kristen och kvinna

Christina Karlsson

Igår skickade jag med foldrar till en kär vän som tackade och lovade kika på dem. Idag "anföll" jag en annan på äldsta sonens fotbollsmatch som oxå skulle kika- hon tom kände igen "kristenkvinna" från sändaren.

Hmmm… var det inte jag som skulle skära ner på engagemang. Men å andra sidan, så svårt är det inte att göra lite reklam för och sprida info om nåt som jag faktiskt tror kan vara nåt riktigt bra.

Inte för att jag egentligen var vad det är och hur det funkar, är varken van vid eller befinner mig i denna typen av gemenskap. Men nyfiken som få är jag. Och kristen är jag, och kvinna är jag. Så vad kan gå fel?

Så nu är det dags att krypa upp i soffan med min fotbollshjälte (ja, jag hann oxå se på matchen, och hurra vilt när sonen räddade mål efter mål, målvakt som han är) och ge lite fotmassage… Sen kvällen med en skön känsla i magen av att ha gjort nåt bra.

-Lotta

Hälsning Karin Johansson

Utanför Skrubben verkar våren vara nästan lika ruchig som jag. Det blåser sådana där "Vårvindar friska" fast det är nästan en och en halv månad till Valborg (Jamen – okej, lätt överdrift; knappt en månad)

Jag konstaterar att jag det senaste dygnet hunnit klara ut det mesta om tryckningen av vår folder (inklusive putsning av utseende och rättningar OCH offertgranskning). Grubblat mig skrynklig över hur jag ska se till att ni PC-användare som inte kan öppna komprimerade filer ska komma åt presentationen för nedladdning, utan att komma på någon bra lösning (just nu mailar jag den till den som behöver). Rapporterat ett antal små och stora grejor till Ledningsgruppen. Pratat en stund med ordföranden om nästa möte. Lärt mig en hop saker om demokrati och mötesförnyelse OCH skriva två långa mail om två saker Kristen och Kvinna behöver hjälp med. Förutom det där vanliga; tvätta, handla, laga mat, hundpromenera, fostra barn, leva livet och sova.

Jag ska nog hinna jobba med dagordningen, Göra ett PM om mötesdemokrati och kanske titta över hemsidan och anmälning till Kristen och Kvinna innan 17.15. Om jag inte tappar fattningen. Om jag håller balansen. Om jag inte låter stressen stjäla min tid och ork. Så nu – ger jag mig ut en stund i de där friska vindarna. Ut på Järvafältet. Det känns som jag behöver låta våren blåsa igenom mig. Den där som på bara några dagar fått snön att sjunka ihop likt en ledsen sufflé. Förmodligen blåser jag inte bort. Och sen kan jag kanske med klarare huvud TaItu med allt det som behöver ordnas

Anna K

Systerliga hälsningar!

Katrin Broms Esen, anmälan till esen(at)tele2.se