Jag blev kallad för lilla gumman….

En gång när jag var 14 fick jag ansvaret och förtroendet att vara med och göra kyrkkaffe i min församling. Jag hade precis blivit medlem och var en entausiastisk ung kvinna. Jag fick äntligen vara med i en servicegrupp och jag kände mig glad och inkluderad. Min uppgift blev att göra te, lagom stor uppgift för mig och vi var ganska många den dagen. Jag lämnade dock kvar tepåsarna i kannan för länge varpå en annan kvinna sa till mig: "Men lilla gumman det förstår du väl att du inte kan göra sååååååå!? Så brukar vi aldrig göra här…" Min uppgift som var viktig och stor för mig krympte och blev till inget.

Det händer än idag att någon säger detta till mig. Hur ska jag värja mig? Tänker jag.. Ska jag reagera och bli arg när jag kallas för lilla gumman Ja jag är yngre. Ja jag är kvinna. Ja jag kan till och med vara en liten gumma. Men när någon säger: "Men lilla gumman det förstår du väl att…" Då knyter jag näven under bordet och räknar till tio innan jag kan utan agg se den andre i ögonen igen. Jag blev kallad för lilla gumman när jag var 14 med och reagerade precis på samma sätt. Jag knyter handen under bordet och sparkar i väggen.

Varför får inte jag vara med? Varför ska jag vara "sämre" för att jag är yngre eller/och kvinna?

Här om dagen blev jag kallad för "lilla gumman" igen… det gjorde mig arg, men idag struntar jag i det. Varför ska jag göra mig till ett offer i våra roller? Jag vägrar att bli satt i ett fack på grund av mitt kön och utseende. Jag har också tankar, drömmar och idéer precis som alla andra. Jag vill mycket, drömmer om fred för mig själv, med andra, män och kvinnor – i världen. Jag VILL drömma vidare… Församlingen är min plats för att odla mina drömmar!

Tack Kristen och Kvinna att jag får det!